Vännåkra ligger vackert beläget i jordbrukslandskapet vid Östra Öresjöns norra ände, och på halvön ligger ett par små fritidshusområden. I närheten ligger Hanatorps camping med sin långa sandstrand. Längre söderut omges Östra Öresjön av skogklädda höjder, och i området runt viken ligger flera stora områden med fossil åkermark.

Örby socken är fornlämningsrikt, trots att relativt få arkeologiska utgrävningar utförts i trakten. Här finns åtskilliga fornlämningar som än idag kan ses ovan mark, bland annat förhistoriska gravar. Det rör sig främst om stensättningar, högar och rösen från brons- och järnålder, men även stenåldern finns representerad i form av en hällkista (L1963:4831) och fyndplatser där det tidigare hittats flinta.

Det mest slående läget i landskapet har sannolikt den stora gravhög (L1963:4801) som tronar på en höjd över sjön alldeles bakom Örby kyrka. Några kilometer västerut ligger en hög strax intill grannsocknen Berghems kyrka. Högarna har inte daterats, men uppfördes troligen under vikingatid. Även närbelägna Stora rör, ett stort gravröse som troligen anlades under bronsålder, tronar på ett monumentalt läge i landskapet.

Inom bara ett par hundra meters radie från de boplatser vi undersökt finns flera stensättningar, rösen och högar. Dessutom ligger järnåldersgravfältet Domareberget (L1963:4820), med bland annat 16 domarringar, på halvön bara några hundra meter från en av de boplatser vi undersökt. Domareberget är skyltat och väl värt ett besök.

Vi kan med andra ord veta att människor har levt, rört sig och uppfört gravmonument i området under flera delar av förhistorien. När det gäller arkeologiska utgrävningar har det däremot endast utförts ett fåtal i Örby socken och området runt Östra Öresjöns vik. Under 1990-talet undersökte Riksantikvarieämbetet en boplats där dagens länsväg 156 drar fram, och våra kollegor i Göta arkeologi (tidigare Västra Götalandsregionen) har utfört ett antal mindre boplatsundersökningar i vikens östra del. Därmed hade vi vissa, men inte särskilt stora, förkunskaper om området när vi i Rio Göteborg inledde arbetet med utredning, förundersökning och därefter delundersökning samt schaktningsövervakning i Vännåkra.

Att boplatserna kunde innehålla lämningar av hus visste vi på förhand – Rio Göteborg har sedan tidigare utfört utredningar och förundersökningar längs den sträcka där de nya VA-ledningarna skulle gå. Vi visste dock inte hur omfattande huslämningarna var och vilken datering de skulle få. Hur var det förhistoriska samhället i allmänhet och boplatserna i synnerhet organiserade på halvön vid Östra Öresjön? Det var frågor vi hoppades få svar på i samband med att de båda boplatserna undersöktes.

Delundersökningarna av boplatserna pågick under vintern 2020 och våren 2021. När materialet nu bearbetats, alla prover analyserats och rapporten färdigställts växer bilden fram av ett område där människor bott mycket länge. De huslämningar och andra boplatsspår som Rio hittat – såsom härdar, gropar och keramik – har fått dateringar till allt från övergången mellan bondestenålder och tidig bronsålder (ca 1800 år före Kristus) till romersk järnålder (ca 200 år efter Kristus) och folkvandringstid (ca 400–550 år efter Kristus).

De båda boplatsytorna låg nära västra respektive östra delen av halvön, och kallas i kulturmiljöregistret för L2019:6004 och L2019:6016. Eftersom hela boplatserna inte berördes av kommunens VA-ledning undersökte vi bara delar av dem.

Vid avbaning med grävmaskin kunde vi se att marken under matjorden hyste ett gytter av stolphål och andra anläggningar. Det tyder på att det varit intensivt nyttjade boplatsytor. Människor som levt i området har med all sannolikhet återkommit och byggt hus, lagat mat och ägnat sig åt olika boplatsaktiviteter under flera tidsperioder. Läget vid sjön måste ha varit en bra plats att leva på eftersom det har inneburit ett skyddat landskapsläge med god tillgång på färskvatten, odlingsmark och fiske.

Inom boplatsen L2019:6004 kunde vi så småningom knyta ihop några av de många anläggningar vi hittat till lämningar av tre förhistoriska långhus. Husen är inte kompletta, eftersom det bara var en begränsad yta vi fick undersöka. Därför är det svårt att vara helt säker på att vi tolkat lämningarna rätt – ibland får man vara lite ödmjuk i sina tolkningar som arkeolog. Men de tre huslämningarna bygger bland annat på jämförelser med andra kända huslämningar, och tillsammans med kol-14-dateringarna visar de att den boplats vi kallar L2019:6004 varit bebodd både under sen stenålder och tidig bronsålder samt olika delar av järnåldern.

Inom L2019:6016 öppnades en något mindre yta i form av en schaktningsövervakning. Där påträffades en enda huslämning. Det var ett cirka 32 meter långt hus där både kol-14-dateringarna och husets form gav en ganska tydlig datering till folkvandringstid. Vi vet av erfarenhet att hus från folkvandringstid brukar se ut på liknande sätt, och det som är extra intressant är att ett hus som är närapå identiskt har undersökts tidigare – bara tvärs över viken faktiskt. För ett femtontal år sedan undersökte våra kollegor på Bohusläns och Lödöses museer boplatslämningar i bostadsområdet Krok, och även där visade det sig att människor bott och levt under flera perioder av förhistorien.

När vi nu tittar på kartan och lägena för de båda folkvandringstida långhusen ser det nästan ut som om de är utplacerade på var sin sida om Östra Öresjöns norra vik – kanske kunde de vinka till varandra?

På en av pirarna undersökte vi resterna av en byggnad, troligen ett hamnmagasin från omkring 1700-talets mitt eller andra hälft. Just denna tomt tillhörde den kände handelsmannen John Hall (1735-1802), som var Sveriges rikaste köpman vid denna tid. John Hall hade byggt sin förmögenhet bland annat genom av export av stångjärn, trä och tranolja. Han bodde inte själv på tomten i masthamnen, utan i det så kallade Hallska huset vid Östra Hamngatan. Han är även känd för att ha låtit uppföra Gunnebo Slott som sin sommarbostad. År 1807 gick handelshuset i konkurs och sonen John Hall d.y. dog utfattig år 1830 i Stockholm. Denna historia finns beskriven bland annat i en roman av Sophie Elkan  John Hall – en historia från det gamla Göteborg.

Utöver de ovan beskrivna tomterna och pirarna har vi undersökt flera ytor över stora delar av fornlämningsområdet, framförallt i samband med ledningsdragningar i gatumark. Därför har vi fått fram relativt små ytor, men samtidigt fått en ganska bra överblick på vad som finns bevarat och var. Bland annat har vi hittat rester av bebyggelse ovanpå järnvågspiren och lämningar efter flera tomter och pirar längs med Masthamngatan. Fyndmaterialet tyder på dateringar från tidigt 1700-tal till sent 1800-tal.

Nu är det december och ganska mörkt och kallt ute i fält, men arbetet pågår fortfarande och under 2022 kommer vi förhoppningsvis fortsätta att undersöka flera intilliggande ytor.

Fig 1.  På fotot syns tre olika masthamnar med totalt fyra pirar (centralt i bilden syns två pirar som gränsar till varandra). De två östra pirarna, till höger i bild tillhörde John Hall. Pirarna byggdes och byggdes ut i olika omgångar under 1700-talet. Med hjälp av historiska kartor och dendrokronologiska dateringar kommer vi kunna svara mer exakt på när de olika utbyggnadsetapperna ägt rum.

Fig 2.  Resterna av hamnmagasinet som hittades vid undersökning av den östra piren. Huset var byggt på stensyll och hade golvplankor av trä. På en del av plankorna låg det gammal tjära som smälte i solen vid undersökningen.

Fig 3.  Inmätningarna från undersökningen projicerade på en karta över området från år 1816.